Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1842, sida 2

stanna: — sade han — Pu går ej så ifrån mig. Engela: livad skulle vi här — märker du ej, det blir natt? Olof: Så mycket stillare är det, och säkrar förblifva vi ostörda. (Engela ser full af ovisshe och förvåning på houom). Du ville gifva allt, lvad du egde; gif dig sjell! Uugela: Om jag förstode dig, — 0, uppe håll oss icke, Du följer ju med —: eller hurr menar du. Ack, du skrämmer oss icen! Olof: Insöf nu först pojken. Der inne bal jag tillredt en mossbädd. Men här i borne är en lika god, en ännu mjukare. Engela: Vill du, att vi skola stanna här natt? Rättvise Gud! af hvad skål? Julius: Till pappa vill jag komma, mamma bär mig till honom. Olof: Jag lofvade att återgifva dig barnet — Om dess fader astalades ingenting. Usch att du längtar till honom; han får redan grät hår, är en gubbe: du, så vacker och ung, pas sar ej till hans hustru; men till hans sons hvad säger du? Engela: . Jag bäfvar, jag fruktar dig. Kar jag gifva annat svar på dtt gåtlika tal? Me ningen är för oredig, eller — afskyvärd, at ljag skulle riktigt kunna fatta den. Utsåg hel och hållet, hvad du ämnar med oss; men be sinna, menniska. — I Olof: Acke förmår jag besinna något. De Istod ej och öfvervägde lugnt, när det var fråga lom att återfinna ditt baro. Men se, du läng