du begära mitt bjerteblod, emedan du fruktar jag skulle pruta vid belöningen? Icke mera, än Ett finnes! — utropade ynglingen med tonvigt — hvarmed jag kan vara belaten, sasom lön. Och endast Et — återgass — ihvarmed du kan sorvårfva dig min obegränsade erkänsla, Atergif mig barnet, nu! Mamma, goda mamma, kom till mig! — skrek Julius oupphörligt. Olof trädde till stenen: Du må se, att jag håller utaf dig, och ej kan neka dig din bön, eller undanhålla dig din fröjd. Men sedan vill jag lära hnru mycket jag kan göra mig räkning på hos dig. — Ilan fattade i stenen med kraft och ifver, han lyfte, valtrade — stenen föll undan. Fram sprang Julius, moderns öppna armar fångade honom upp. Barnet log åter, men Engela gret igen; dessa tarar voro dock glådjetårar. Ilvilka smekningar, hvilket stammande! Sällbet i blick och ord och känsla. Lifvet sväfvade fram med sina tjufvaste minuter. Dock känslornas häftighet mildrades, makans lyckliga hjerta ville slå emot ett deltagande bröst. Iublande reste Engela sig: u till pappa, Julius, skyndom till pappa! Då framsteg Olof, som stilla sittande hetraktat gruppen framför sig; och han trädde i vägen för henne, tillspärrande utgången ur grot tan. Med venstra handen tillbakavisade han den unga modern, den högra stack han under tröjan, för att liksom lungnande trycka ned det oroligt stigande bröstet. En stark rod: nad blossade tillika upp i hans ansigte, och en vägde osäkert emellan sträfhet och ömet: