sint rik mans gismildhet vedergålla din välger ning, ty — Tig med honom? — afbröt karlen. O nej! hvad kunde jag? nej, han skall mät tigt arbeta för din framtida lycka, för hvilke jag endast kan önska och bedja. Hvem vet! mumlades. :Ack, liksom vi hoppas Gud sör, skall årvei Förster glömma för evigt din onda gerning och endast och för alltid minnas, att du godtgjord ditt felsteg. Jag ville ha min lön af dig. Och huru, hvad, säg? bad Engela med öppen blick och villig till uppoffringar. Den unge karlen tycktes öfvervåga, men sade derpå: Kom följ mig. — Vid dessa ord vaknade åter räddhå. gan hos den värnlösa qvinnan, hon hade fästat sina ögon på honom, och hans elodande blickar, som liflit mönstrade henne, påminde henne om den rysliga natten; hou fasade för ynglingen. Och bäfvande srägade hon: Hvarthån? hvarthän skall jag följa? Till ditt barn.? y)a till mitt barn, jag vill 84, jag vill följa! Nu vandrada båda. åstad, han före, Engela tätt efter, karlen valde vägen genom tjocka busksnår och bergskrefvor, ett par gånger måste de ila öfver ödsliga ljunghedar, men då spejade han först ängsligt omkring och hastade sedan så, att hans följeslagerska med yttersta ansträngning knappt kunde hinna med. — De gingo länge, dock kände Engela ej till någon trötthet. Solen lutade till nedgång, då de inkommo i snruskosen. Här uppreste ett helleberg sina branta väggar, hvilka genom tråd och buskar,