känslig för sin förlust, uppfylld af bedröfvelse, var hennes blick skum, hennes öra döft; hon hörde ej de steg, som smögo efter henne; såg (sej, när hon vände sig om, att en hög gestalt gömde sig bakom träden. Men då hon följt en saf de dystra gångarne till parkens aflägsnaste ände, der ödsliga heden började, och då hon mekaniskt ville gå tillbaka samma våg, undvek den hemlige soljeslagaren icke mera. Han blef stående midt framför henne, så att hennes ögon tingo skåda honom. Hvilken syn för Engela, hon ryste tillbaka, hon ville skrika, men bröstet var liksom sammantryckt af förskräckelsen. Dina rop döda ditt harn! — skyndade en djup röst alt raskt framsäga. — Det lefver. Du skall få det. Men tyst! Nitt barn? min Julius! ännu låg mera förvirring och öfverraskning, än glädje uti tonen — mitt barn! elver, men mördas, om du ropar på hjelp. Den stumma röfvaren! — stammade Engela. — ar du mitt barn? Förhåll dig stilla bara, Det kan återsås, skall återfås; hvad ville den sköna frun väl gifva i lösen? Nn slog fröjden ut i hennes själ; tonen blef jublande: Min Julius! fruktan blef bortskymd af modersglädjen, hon närmade sig röfvaren. Nå, hvad ville den sköna frun väl gifva i lösen? — upprepade han. Goda menniska, min tacksamhet skall ej veta af andra gränsor, än min förmåga har; allt hvad jag kan gifva, vill jag gifva, Min man skall med en faders hjertliga erkänsla, med en hög