SONENS BROTL), AF ELL. MAKANS VANSINNE. Sorgen hade bosatt sig på det förr så glada lsholm. Det var icke den rike patronens förlust egodelar, som öppnat själ och hjerta för beröfvelsen; det var föräldrarnes förlust, ty Jnlius örblef borta och inget spår efter honom hade unnat upptäckas ännu, ehuru redan tre dagas genom oförtrutna efterspaningar anställts. Ifrån lla väderstreck äterkommo de utskickade buden, sen inget hade någon tröst för den dem till rötes ilande modern. Fadern, som sjelf, ej akinde sina sår, sin feber, begifvit sig ut, attleta ller sitt barn, hemkom, den siste, och likaledes tan att kunna tillhviska den gråtande makan et ringaste hopp. Huru långsamt dagarne skreo för henne, dem hon tillbragte i förtviflad ro, och nätterna, dem hon genomvakade med e qval, som selslagna förhoppningar alstra! Grymma öde, som styr mina dagar! — klaade hon — måste jag blifva en lycklig maka, n lycklig moder endast, för att kunna träffas af etta fasliga slag, för att kunna känna denna amalösa smärta? Då glädjen är borttagen ifrån fvet, hvarföre skall detta qvarstå, som en förusen stam? Ve öfver det sega lifvet, som kan ripas af sådan olycka, utan att hjertat, dess riffjäder, brister! — Så utgjöt hon sin förtvifm i knotande ord. Högt skallade hennes jämrer i Esholms skuggrika park, der hon utan nhl, halft omedveten irrade omkring. Endast ) Se G. II. 0. S. Tidning, N:o 116, 147, 149,