som inborrade sina rötter osverallt i sprickorna, gjordes ännu otillgångligare. Men föraren visste att äfven här finna en uppgång, och hans starka arm drog lätt med sig upp denna ledsagerska , ät hvilken moderskärleken förlänade mod. Så fingo de rätt på ingången till en förborgad grotsa: der stannade harlen, pekande in i den mörka hålan. Hu! är mitt barn derinne i det fuktiga mörkret? — höjde modern sin röst, och öfvervin. nande sin rädsla, skyndade hon in i grottan. — Julius, Julius! hsan sofver — sade Olof, i det han sysselsatte sig med att slå eld; en lysesticka tändes och dermed beträdde han också grottan. var är du min Julius, mitt snälla barn? — ropade Engela — Jag hör hans röst. Min Gud, har berget uppslukat honom, här känner jag stenväggen och bakom den ljuder hans röstDenna håla är en rymlig boning, icke sant? sade Ole fastsättande stickblosset i en springa — ider bak är en mindre kammare, en nätt sofkammare. Jag har vältrat stenen framför densamma; han är stor och äfven tung nog, för att tjena som både dörr och lås. — Mamma, goda mamma, kom till mig, kom till mig! — hördes barnet begära och upprepa, ängsligare för hvar gång. Jag kommer! — svarade Engela och talade otåligt till karlen. — O skynda, han skall ju öppna, borttaga stenen. — Men Olof sade: Vänta. Du hör nu sjelf, att barnet lefver. innan jag öfverlemnar det åt dig, låtom oss komm8 öfverens om vilkoren. rder du icke min längtan, mina plågore Vill