Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1842, sida 3

— Den andre vidrörde blott sina läppar med peksingret. Kan du ej svara, ej tala? — Röfvaren runkade på hufvudet. Stum är du, och kall och erym. Vi äro ej i röfvares, utan i mördares händer! — ÅÄngsligt forskande såg hon vid detta utrop på karlens långa, hotande gestalt. nan kom närmare intill henne, utsträckte handen, fattade uti bennes utslaena hår, som betäckte skuldrorna och bröstet, lyfte upp det. Nattröjan stod öppen, ljus och blick follo på den bara barmen. Med ny förskräckelse och fasa böjde Ungela sig tillbaka, höll igen tröjan med båda händer och tryckte sig intill Forster. Denne spratt till, ansträngde krafterna, satte sig upp; samlande all sin styrka, ropte han högt: Usling, vågar du? fruktar du ej ett äskslag ifrån himmelen ! Röfvaren utbrast i ett hemskt skratt. — — Under tiden hade kamraterna ejort god fångst i kontoret; de visade sig åter. vid deras inträde hvisslade båda obekymradt, och Vild sade sladt, ställande sig midt i rummet: Nu är det rent hus der nere. Vi försmå dock. ingenting. — Finnes här derföre något silsver, eller guld, så drag fram dermed. Knipen blef i detsamma varse fruns guldur, som hängde öfver sängen: For det första vil. ja vi anamma den lilla klockan der; det är ju ett fickur, berrn är nu utan byxor, kan alltså lika liiet som frun hysa henne. — Vild besåg uret: n Det är lilla fruns, — har varit hennes. säg, min vackra unge, äger du några ferr