Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1842, sida 2

vo genast slå honom ned, och, i lindrigast fallet, binda honom. Frun — — slon är en klen varelse? — inföll Stum — vi förbjuda henne bara alt lemna rummet oc! röra henne icke vidare. lson skall tvingas att såga oss, hvarest pen ningarne finnas, anmärkte knipen vild to; ett steg framät. ö Jag tycker map harshar sig derinne. vi, må ste gå pa. Han lade handen på låsen och vred om. IIvem är der?! ropade Forster. . Ett ögonblick förblef det tyst, derpå tyckte ban, att något kom smygande emot sängen. Under det han hastigt skrapade en tändsticka, som sråsande fattade eld, märkte han en famlande hand; den grep honom också om armen. Färster släppte stickan i golfvet och högg med den lediga, knutna handen omkring sig; han träffade, men rycktes i detsamma ur sängen; bullrande föll nattduksbordet omkull. Engela vaknade och utstötte ett anskrik. AN ka CHar dun? — sporde en basröst. Rummet upplystes i detsamma; Vild inträdde med lycktan. Då fick han se Stom i handgemång med herrn midt på golfvet. Ått sätta bort lycktan och rusa med på Forster, var på ögonblicket gjordt. Bullret tilltog, ett skott smällde utaf. — Den ansallnes arm, som just varit lyftad till ett afgörande hugg på Stum, sjönk. vanmäktig ned, ty den var genomborrad: handen öppnade sig och släppte knifven, som den tillryckt sig iscån angriparen Omkullkastad och äfven skuren ivenstra armen, var Förster oförmögen at göra väldsverkarne vidare motstind . På Engelas jäm