Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1842, sida 2

andra gårdar för en hvar omsjliz. — Nu klättrade lycktbäraren uppföre stegen, skar ut en ruta ur fönstret, öppnade detsamma och hrop in: tre karlar skyndade sig efter honom. Till den etterste sades: Jag glömde min yxa dernere, Ole! Svinhund! — gass till svar — Säger du namn? För fan, jag kom icke ilng — Stum då, min yva, Stum — — han du sjelf hemta. — — Sedan alla hommit in på salen, höllo de siz tysta en stund, för att lyssna. Intet djud hördes. Då vreds blindlyckian, så att ata föremål blefvo klart upplysta. De fyra harlarna voro, med vapen i händerna, beredda sa väl på anfall, som försvar, ur deras ögon lyste djerf beslutsamhet. För öfrist. bade de malat sina ansigten, bundit sigka dukar omkrina hutvuad och hals, så att mun och panna voro dolda, de krastiga muskulösa lennnarne skyldes endast af trasor. Han, som lät kalla sig Stum, anordnade, att en af dem skulle gå ned i pigkammaren och besalla dem der blifva qvar i sängarne. En bredaxlad, äldre karl åtog sig den befatthingen och begaf sig utföre trappan, Deandre kände efter, om dörrarne voro. lästa, som förde till tummen. ben ena är låst — men denna här icke. llär gå vi in. Det der är gästkammaren, der bor ingen. — Vild vet hvar sängkammaren finnes. Lät oss skynda dit. Sakta smögo de sig genom två rum. Stannande bniskade Vild: Der sofver patronen — han pekade på sängkammarens dörr — nu få