Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1842, sida 2

hästiet på husvudet, men skakade si bossa och pekade på sina fångar. Ilan vill ej ha del i fångsten? — sade Knipen — icke heller hjelpa att hopsamla den. Det är ju aftaldt. Låt honom ha sitt insall. — Kamraterna lemnade Stum ensam med den sårade herrn och dess olyckliga hustru. sljon knåbåjde äter vid mannens sida; hon förband rysande, dock omsorgsfullt hans sår medi hrådskan sramsökta dukar, hon smekte honom och ville trösta honom, ehuru. sjelf otrostlig. — Röfvaren ställde Sia sedan han flyttat ljuset så att dess sken föll på den unga fruns ansigte, midt emot henne; under hans buskiga ögonbryn framljungade giriga blickar, hvilka tycktes frossa på de sköna, genom oron så mycket uttrycksfullare dragen, och snålt spejande kringsväfva den ofullständigt skylande, lätta natthabiten; och när Förster, tilltalande henne med älskliga namn, afbröts genom hennes kyssar och smekningar, då ryckte det i honom, hans svärtade ansigte visade ett plågsamt intryck, de blistrande ögonen sköto mörkare blickar. . . Men Engela vände sig till honom. . Du ligger så illa, Leonard! — suckade hon och sade till Stum. — Kunna böner röra ditt öra, kan medlidande rymmas i ditt bröst, så hjelp mig. Han ligger.här på det harda sol vet, plågad af sina sär och sitt obeqväma läge. Hjelp mig att få honom på den mjuka sängen, att lindra hans plågor i någon mon. Röfvaren rörde sig ej ifrån stället. Är.det eder vilja att grymt martera min olychlige man? n spända