Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1842, sida 2

mer aktades föga; hon hade i början försökt at fly, men blifvit hindrad af knipen; nu låg hon på knä vid sin blödande make, på hvilken föt terna voro bundna och armarne af sår forlaanade. I barnkammaren tätt invid hade sköter; skan framstött hjelprop och klagan, samt gossen utbrustit i högt gråt: men Knipen hade ockhsredan med sitt vilda utseende och med hotelsel skrämt dem till tystnad. Inzen tid är att sorlora, — förmanade Vild — byar hav I pengarne, herre? Svar erholls icke; en skarp blick, full af förakt, måtte ranarnes ögokanst. Låt oss ej fråga sasangt, herre! om herren vill tiga som döden, sa kan vi laga att han kommer i grafven. På kontoret, på kontoret! — tillkännagal Engela darrande — nere, till venster om iugången. Här — hon hade sprungit upp och sökte efter något — här är nyckeln. Det är ju denne, Leonard? ÄÅÖr det?? forskade Vild sträckande ut handen efter nyckeln. korster såg på sin unga, ångestfulla hustru, han nickade. ; Och den lilla nyckeln, som hon har der tagit. sram, går kanske till kassaskrinet ? — Med ett ja, ja, lemnade frun ock denne ifrån sig, och hennes, gemål nickade åter bekrästande. Siågår det, söm det skall, — försäkrade rofaren — -Stum vill ju vakta på dem. Vi skola snoka omkring litet grand i kistor och 1lådor. Oen så få vi lyssna efter, om det fördömda: sköttet åsltadkommit-ovasen på gården. Du kunde emellertid tillika ransaka skåp och ling häri rummet, sdum. pDenne runkade