Jas aldrig bortresonera en viss böjelse hos mik för tron på hemlighetsfulla tecken, underbara märken och varningar. Fritänkaren ropar, att man är skrocksull och förlöjligar en. Dock på hvilken grund fotas förkastelsedomen? Man kan ej inse nagot sammanhaug emellan, till exempel, denna talgspån här på ljuset och min möjligtvis snart inträffande död. år detta grundligt domdt? ens förståndigt? Engela hade stigit upp och gått till sin man; hon smekte bonom: Tala ej länere om sådant mörkt ämne, jag blir ängslig. Och hysfvelspånen pekade hvarken åt dig eller mig. En onämd och okänd lär vara utsedd till offer den gånzen. Fru Forster! — skrek en röst. Barnpigan stack hufvudet in genom dörren — fru Foraeter, lillen gråter så svårt; han ser förstörd ut. Han har säkert blilvit sjuk! — Föräldrarne sägo ovilkorligen bestorta på hvarandra, en gemensam tanke ljungade ned i deras själar; skulle offret nu vara nämdt, som det dunkla ödet utvalt och hemligbetsfullt påpekat? — Båda skyndade till barnkammarn, der Julius, redan för ett par timmar, lades i sängen. Gossen gret och darrade, kunde på länge ej hemta sig; vid moderns bröst lugnades han småningom. På de många frågorna huru han mådde? hvar det gjorde ondt? om ha I frös? och flera dylika, gaf han ändtligen det svaret, att han — drömt: En stygg, stygg karl hade satt sig på kuskbocken, då Julius velat åka ut i sin trilla. Och han körde så rysligt, öfver stock och sten. Julius skrek, men det hjelpte icke. Och till slut rusade båstarne ned i den forssande stromen,