SONENS BROTELi), AF ELL. INBROTTET. Efter aftonmåltiden suto makarne ännu qvai vid det lilla, runda bordet, bredvid hymket de, ansigte mot ansigte, intagit den. Engela språkade muntert med sin man, berättade sqvallerhistorierna, som mun och mun emellan hviskades i socknens sällskapskretsar; upprepade löjliga infall, dem hon hört och äterhöll icke egna qvickheter, som föllo henne på tungan: allt för alt roa sin goda Förster. Han tycktes äfven ahöra henne med stort nöje; skrattade rätt hjertligt och gjorde då och då en anmärkning. Plotsligen grep frun efter ljussaxen, vred i detsamma med den andra handen det till venster om henne stående ljuset ät sig — och borttog hastigt ifrån detsamma hvad folket kallar för en byfvelspän. vad var det? — frågade wannen — rjag kan tro, spådomen gållde mig. Ett ljus — invände Engela — är hvarken en spåman, eller en spåqvinna, ty det är hvarken maskulinum eller femininum; derföre — — Kan det ändå, likasåväl som kaffesumpen, lemna en chifferskrift, i hvilken värt framtida ode står att läsa. Men den läsande — återtog frun — sär i alla sall vara måstare i konsten. och med all aktning för min gemåls kunskaper, tviflarj jag på hans visbet i detta sack. Förster sade derpå: Allvarsamt taladt, så kan Se G. II 0. s. Tidning, N:o 146, 117.