stren; ehuru skenet var svagt, som genomträngde de tjocha rullaardinerna. vid midnattstiden hade det slocknat. Elfholms herregärd låg nu der i den tysia mörka natten, sjelf tyst och mörk, Dock syntes åter ett svagt ljus i trädgården: det rörde siz, linssamt, liksom smygande uppfore allten, kom allt närmare karaktersbyggnaden; det kastade sitt sken utur en blindsyckta på grosva, varsamt framskridande fötter, och i dessas fjät trampade åter andra. En längre rad karlar hom på detta sätt intill muren, hvarest de stannade inunder fönsterna. Ett hviskande började: Hundarne tiga, både för i dag och andra dagar. vi äro säkra för dem. — Gå en omkring hörnet, om något synes till der framme. knipen för. Drangstugan är till höcer, icke så: Du och två till uppställen er framför den. hineu bössor? Icke jag, men min knif och min påk duga ika mycket. Tyst! — Det är knipen. rllt stilla ! NI, tre framför drängstugan, tre framför huet. Insen far komma ut med lifvet. vi andra yra gå in. Ijvar är stegen Den med Ivektan gick sakta omkring hörnet; la följde. krandstegen, som hängde på väggen ill stallet, hemtades och upprestes emot våinsshuset, så, att tjufvarne kunde komma upp ill fönstret öfver förstugudörren. Sex karlar oskerade sie pi gården, för att hindra de maniga tjenstehjonen ifrån att komma sitt berrskap ill hjelp, och äfven för alt göra en flyckt till