jag som perla i guld. Gjorde ej mera, än hvad jag ville och bars på händerna af Lerrn. Del var då som Förster hemkom en dag ifran staden och hade köpt ett grant perlband åt miz. Jag minns så nosa, hvad han sade, när han, smekande, hängde det omkring min hals. On ban ej utsett sig en fästmö i staden, så hade jajust frågat; men han svarade: lat perlbandel vittna, alt jag tänkt på diz, endast på dig; oct vöm det, som en försäkran, att jag aldrig skal glämma dig. Jag gömde det — men — Olof: Han slet det ifran mor, sedan det blisvil en lögn. Kerstin: Min lycka varade ej länge. Jag ble snart sjuk och fick tillstå huru det var med mig Han tycktes då ledsna vid vår kärlek; pratade mycket och förskräckligt om den olycka, som kunde hända i fall hans gudeliga moder, hvilken då ännu lefde, skulle fi veta, huru han burit sig ät, och huru det förhöll siz med mig. Jag blef rädd och lät narra mig att ta i has torparen Erikson till man. benne blef köpt al Förster, och han sade sig vara far till dig, som föddes sedan vi inflyttat i vår stuga. Ericson var alltid hård emot dig; nu vet du skälet. Olof sprang upp: Och han som är min rältc far .. Kerstin: Han lät aldrig se sig hos oss. Mina söt ter fingo ej heller bära mig till Elfholm, ty Erikson svor styggt på, att han skulle slå ihjäl mig, om jag vågade smyga mig dit. För den skull skaf fade Erikson sig också ett torp i Källs socken. Jag fick då äfven slå ur hågen att tänka på herremannen. — Ack, att jag gjordt det för alltid jag aldrig företagit denna färd!