jjvad har mor då alt såga? Kerstin: Jag var piga på Elfbolm och ung den tiden. Raskt och illigt skötte jag mina göromål som en dans; klädde mig renliat och väl, säg muntert och eladt på hvar och en och hallades för den vackra Kerstin. bu må tro, jag behöfde ej skämmas för mitt utseende: hvar jag visade mia, talade man om mina ögon, mina kinder, mitt här, min växt och bvad vet jas allt. Flickorna i trakten harmades på mig al afund, men alla karlar tyckte vil om miz. Del fans ej skönare tärna i bygden, än jag, då jag tjente på Elfholm. Olof: Men, kära mor, J var väl icke — nej det besrips, så vacker, som den unga frun pi Elfholm nu, var J icke. Herslin: Det liter jag vara osagdt, icke syns det numera på mig, dock svor Leonard Förster ofta derpa, att han aldrig kunde få se en skönare flicka, än jag var. Ilan uppsökte mig ock så bittida och sent, sade många hjertliga ord til mig, skänkte mig penningar och mycket annat så jag kunde ej vara sträf emot honom. — (Hon gjorde ett uppehåll. Olof satt tyst). Ier re min Gud, ungdomen är fåfänglig. Granlå och vällefnad . gjorde mig yr i hufvudet. Jas tyckte, att jag ej kunde sträfva efter något bättre än att vara en ung rik berres käresta; inbillade jag mig dock i mina tokiga funderingar, alt ja; ju kunde bli fru i huset. i Olof: (slående ihop händerna). Se det hade dugt, mor! Då skulle jag väl nu åkt i trillan såsom barnungen gjorde der borta. Kerstin: Annat fick jag erfara. En tid mådde