Olof: Säg icke det, mor. Den kunskap jag här satt, tyckes mig roliz att veta Nog har jag hört glunkas om, att jag föddes under brölloppsstoj, men dit gissade jag icke. Se bara, ej utan orsak har jag alltid haft motvilja för att träla, som andra drängar: herremansblodet är skuld dertill. — Dumt var dock, att mor ej förr namt ett ord. Jag skulle nu äfven haft att sica ett och annat till patron Förster. Modern runkade på hufvudet: Perlbandet sarm5dde ej röra honom. Nej, vi ha intet hopp. Dina ord skulle endast mera uppretat honom. Undvik patronen, tv J hunnen komma i gräl, och ban är din ezen far. Men det är sorgligt; och du förstår nu mina tårar. Förbanna mig! — skrek Olof — skall här ej bli annat utaf, än bara grat. Föräldrar ha ju också plikter emot barnen. Ilvarfåre slösar herrn på sin yngre son och afbjelper ej sin äldres nöd? Med den andre åker han omkring i mjuka vagnen, under det jag drifves ut i skogen, som en varg. Vargar äro ej alt narras med. Gud förlåte oss, som vi förlåte honom, bad Kerstin, hvarefter hon började gå framåt. Vid ett ställe, der en setstig aftog till höger, rep Ole sin mor om armen ock pekade dit, hvarthän den förde. Vi gå här — sade han — vi gå till Matts i kulen. ber träffas goda kamrater, hoppas Ivad vill du hos storsjusven? los honom samlas ofta en hop raska pajkar, som våga göra besök hos en herreman till och med om natten. Vi kunde visa dem vägen ett rikt ställe.