UU 22ö0AA god emot mig. — Hon singrade härvid liksom alsigtslöst på perlbandet. — Men mörkt missnöje fårade possessionatens höga panna, på hans bleka kinder uppsteg en svag rodnad och han vände sig plötsligen ifrån dem, tillsägande sin hustru alt stiga till häst. Engela frågade väl, om han tagit ynglingen i tjenst, men Förster gaf endast till svar: Jag skall tala vidare med dem, en annan gma. — lan svängde sig derpå med en for hans framskridna ålder, nog stor vighet pa sin ridhåst, kastade om den och red tätt förbi den, både af hästens ostyrighet och herrens omilda, sållika beteende ferskräckta Kerstin. Vänta tills jag återkommer?, tillsade han henne halshögt. Och under pisksmällar, jemte smackningar, som Julius ansträngde sig att framU begaf sig sällskapet i kort traf ifrån gåren. Hvad för besked fick vi mor? — sporde Olof. Cud tröste oss, vi skola ju vånta. — suckade gumman, seende ester det så lustigt sig aflägsnande heärskapet. Patronen tycktes just ej komma ihåg Er så väl, som J trott? — anmärkte sonen åter. — Bedröfvadt svarades: :Årena hafva strött snö i håret och köld i hjertat; hvad ynglingen kände, vill mannen ej minnas. Han låtsar väl att ej så noga känna till mig, men jag skall dock ej misströsta ännu. — Han har en grusligt vacker hustru, den herren, — yttrade sonen, — och hon är vänlig emot gemene man. — Kerstin tyckte: for ung kanske; patroner blir