SONENS BROTT), AF EIL1I. Ndige llerr Patron — började Kerstin — var ej ond, att vi äro så framsusiga och komma hit. Jag har lidit mycken nöd. Erikson skötte sig illa och lemnade mig, då han dog för tio år sedan, så godt som vid tiggarslafven. Jag har sträfvat sedan dess allt hvad en menniska förmår; men det har blifvit allt sämre för mig. Nu tänkte jag, Patronen på Elfholm var grufligen god emot mig, då jag, som flicka, tjente här, han skall kanske ännu komma ihåg, huru kerstin var lydig och villig: och han skall väl förbarma sig. Sonen min. är det denne? hvad heter han? — afbröt Förster skarpt. Ole. Han är stark och .. Du har ju flera gossar vuxna? Nej, två pojkar ha dött för mig. bet var sant; jag ville minnas det! — efter dessa osd försvann en viss oro, som under samtalet visat sig uti hans ansigte. Men denne är qvar? — fortfor gumman — och om patronen kunde lemna oss ett torp, eller en bit jord att taga upp, så skulle vi berga oss. om patronen besinnar huru jag slilit här, och att patronen aldrig varit missnöjd med mig så, för min skull och för gossens — ty det vorc ju synd, om den friske karlen skulle gå längre och tigga. Herr patron skall icke bli ond, at jag är envis med mina böner; jag kommer så väl ihåg, hur Herr Förster varit nedlåtande oct Se G. H. 0. S. Tidning, N:o 116.