— — — — ———————7— kan ha mera gagn utaf, än det gamla perlbandet lär göra. — I detsamma han sade detta, lutade han sig ned, grep mycket hastigt och oväntadt efter det simpla smycket på Kerstins hals och, ryckande utaf tråden, så alt genast några perlor follo till marken, samlade han de öfriga i handen, för att söndergnugga dem. kastande om hästen hördes han bara ropa: bet är betaldt! hsarpå han skyndsamt jasade bort till de sina igen. Olof tog ett steg efter konom, såg än på sin mor, än på den dädan ilande rattaren och började till slut att skratta. Det är en djefvul till herre! — Tog han mors perlband? köpte han det? sådant sätt att köpa skulol den förnåme ej lira oss; vi kunde uteglömma att först kasta fram en handfull penningar och bara sripa till. — Nå mor, kom nu, den spekulationen slog felt. Ulvad söker hon ännu här?? Cumman bade satt sig ned i sanden och le lade esser en perla, en hel perla; patronens häst hade dock krossat med sina hofvar de få, som hela nedsollo. Hon flek stiga upp; utan att hafva funnit en lemning efter sitt så troget gömda smycke, ock fick vanka ifrån Elfholms herregård så sorgsen, så betryckt. GUMMANS TÅRAR. Tigande hade mor och son fortgått på ensliga stigar; de inträdde i furuskogen. Olof hvisslade sin polska en stund, men upphörde snart dermed; då tyckte ban sig höra snyftningar. han vände sig om till Kerstin, som följde tätt efter, och såg benne torka bort tårarna, hvilka runno utföre hennes insjunkna kinder.