Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1842, sida 2

hon knöt duhen fastare, som hon bar om hufvudet, strök sig på halsen och ville just förklara, hvarfore hon fanns här, da jungfrun förekom henne: tv hon utbrast förvånad: kan man se! barhalsad? och ett perlband, en så gammal menniska. sanning — vidtog kusken — den gula, skrynkliza halsen behäsde en duk att skyla sig med: perlbandet behösde en hvit och vacker hals, för alt saga sig väl ut.? jungfrun hade trädt nära intill den gamla för alt beskada det observerade smycket. — Hvad a HI mor ha derfore? hållre är, hon säljer en sak, som ej passar henne, än att hon tigger. jag skall köpa perlbandet, det är ej mycket värdt, men ända — Fasthällande sin klenod, vånde gumman sig bort och svarade hastigt: Nejymej, det vill jag aldrig sälja, låt mig ha det, lat mig taga det med mig i grafven. — Nej, jungfru lilla, också en gammal menniska kan ha sina skäl att göra sig grann. Och jag vill vara så näsvis alt tala med sjelfva patronen. Patron Förster visade sig då i dörren. Efter honom kom Engela, hans unga hustru, som, under det hon med venstra handen svängde ridspöet, vid den högra förde sin lilla femåriga Julius. Ilan skulle, som en liten herre, åka ensam uti trillan. ben var hans åkdon, inrättadt för honom med ett lagt säte, hvilket hade höga sidor och en tält slutande fotsack, så att han ej kunde falla ur. Föräldrarne ville följa med, ridande bredvid. Nar barnet blifvit lyftadt upp i åkdonet, begärde det en piska, tv: