Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1842, sida 2

sriska lappar nedsönk hans blick, liksom blyg, på den dyrbara ridrocken, hvilkens lifstycke fast omslet rundade former. Han bockade sig och rille efterkomma sin mors begäran; men Fru Förster undandrog handen. mMia man kommer strant — försäkrade hon, nickande åt gumman — han skulle tala med Er. Jag tänker, han gör hvad han kan för Er. — Med lätta steg hoppade hon tillbaka till Julius, bredvid hvilken mannen redan ater infunnit sig, hällande högt upp en liten, allt för nätt piska, sowm hade ett guldbeslaget skaft och en ädelsten till knapp. Den kan anstå Fideikommissarien, tycker jag. Ack, det var synd, att Julius skall förstöra den — beklagade modren — hvad kan den kosta? Du vill ej säga det. Men gode Leonard, Du blir slösare för gossens skull. Det är min glädje att slösa på honom. klandra mig icke; Han är Din älskling. Alt samla öfverllöd omkring bonom är äfven Din önskan, och derföre mitt sträfvande. — Der min gosse. — Denne grep jublande efter gåfvyau. Då Förster nu ville hjelpa upp sin bustru i sadeln, gjorde hon honom uppmärksam på, alt ett par fattiga sökte honom. patronen monstrade dem med en skarp blick, isynnerhet karlen. (Forts.)