den. Ur vagnslidret sramdroas två eleganta equipager, dock icke för att begagnas i dag, utan endast, för att kunna lå ut en liten trilla, hvilken med sina sma, fina hjul, sitt nätta sammetsklädda. säte, sina spegelblankt lackerade sidor förekom Olof, som en grann leksak. De stora vagnarne infördes äter, och betjen erna skyndade till stallet. Sedan de sysslat en tid derinne, utförde Calle två sma, sinbygeda, glänsande svarta Olandskhöstar, byilka hastist förespåndes. Den sprättaktiga körsvennen grep nu sl.inntmmarne, smällde med sin lanaa piska och körde sram till dörren. Under tiden hade äfven skalldrängen ledt ut två böga, ädla sprinzare, eit Kusbrunt, spakt sto — och en mörkare frustande häst. — I huset tycktes det blifva rörligare: man hörde sprinzande upp och nedför trappan. En jungfru trädde ut: Herrskapet är genast särdigt: ban J allt i ordning? Som jungfrun ser, — svarades — beqvämare anordningar för en morgonpromenad gilves iche. Men hvad skall gumman der? — och karlen? Ej genast erhölls upplysning om det; alla såg6o pi de utpekade, hvilka duck ej heller öppnade munnen. — Calle kom först med ett ord: Hören I der. Lille herrn kap tro sig se hexan och jätten, om J ställen er framför hans ögon. Och då kan det blifva skrik. Ja verhligen — instämde jungfrun — lllla Magnus kan blifva förskräckt. Gan afsides. I ären ej så klädda, att J kunnen visa Er sor herrskap. Kerstin, som längesedan stigit upp, stod orolig, funderande hyad och huru hon skulle säga,