Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1842, sida 1

SONENS BROTT, AF ELL. TIGGARNE PÅ HERRGÅRDEN. Bandhunden reste sig morrande och började att skälla, genast instämde två bruna stöfvare, som lekte utanför köksdörren; och under det Grips ryckte i länken; rusade de, högljudda, emot grinden, till hvilken två tiggare närmat sig. Den ena, en afmagrad gumma, stannade rädd, nedtog brådskande ifran sin krökta rygg en halffylld kasse, och höll honom framför sig, liksom till skydd; derjemte kastade hon frågande blickar på den sånga, groflemmade karlen, som var hennes följeslagare. Han drog föraktligt på munnen, stanuade dock likaledes — och bakom gumman, hvarest han stötte sin knöliga pak hardt i marken. Framlutad, stödjande sig på den och seende bort öfver skuldran på gumman, betraktade han med sina stora ögon, nästan nyfiket, de vildt skällande hundarne. Mor är rädd utaf sig! Säg? — Se, hur den rackan grinar. — IIuta åt dem, mor, härvid lät han sjelf höra ett doft, långdraget tjutande, h-u-t! hvarpå sköfrarne, sedan de först studsat tillbaka, blefvo ännu argare och larmade ännu värre. — Mor Kerstin spratt till och ville hastigt saga ett steg tillbaka, men kom dervid karlen på lifvet, hvilken stod stilla och framskrattade några höga, långsamt, trögt på hvarandra följande ha-, ha-, hal Kerstin ropte: Gud tröste mig, Ole, tig Du. Patronens hundar tåla ej några konster af oss fattiga stackare. Och Patronen sjelf ännu min