Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1842, sida 2

1 Valla d 1Å U ÅTIITIA i:l11U0( Åi k.! LCT:OmIL 1 — En annan har ingifvit den före mig. — Och denna andra har misskänt den. — Jag skulle icke hafva gejordt, som hon. — Na väl! handla då icke som hon, utan tro mig. — bå en qvinna säger, att kon tror, sillstar hon att hon älskar. — Ni Lar då förlorat er tro på alt. — Ack! jag tror åtminstone icke mer på ungra tornrosor. — De lofvade er en kärlek, de hafva icke bedragit er. — Ej heller er. Mörkret hade nu fullkomlist inträdt och vi hunno pilarne, från hvilka en krossad gren föll till marken. Vi voro der en stund, da bullret af klocka, som hördes från mitt hus. uppväckte hos mig en darrninz. — IIvad betyder detta tecken? sade Laura. — Ah, svarade jag båfvande; det säger miE att hon just nu anländt. Ljudet af ett horn svarade på mina ord. — Det är han! utropade Laura. I detta ögonblick lindrade månan fram, upplyste stället, der vi stodo, och visade oss de bezge törnrosorna utspruckna och Iysande sanom lösven. e! utropade Laura, de hafva iche bedragit oss, de hafya varit trogna den forhoppning vi sästat vid dem, då vi deremot... — De hafva blommat en dag för sent. Ilon skyndade bort, man väntade henne; jaz skyndade bort, ty man väntade mig. Vi ätersågo hvarandra aldrig mer. (Slut.) — —9—