Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1842, sida 2

— —2—— inzen är det si, som ni, utan att vara af verld. az vill säga er, hvem jag är — — min ställning i linet — — — — Det är ofverlödigt, svarade hon mig: för att vara hvad ni anser mig vara, mäste jag älven veta hvem ni är. — Och om vi begge äro fria, sade jag, skela vi väl at andra bevara ett minne, som de sjelfva sorgiit. — Nej i sanninz och jaz har fast beslutat alt aliumma allt. — Och jag att minnas allt; men jaz vill räkna på mina minnen, endast nagra daga lillbaka och på dessa minnen vill jag tro, om vi vill dela denna tro med mig: den relizion som förenar tvenne bröst, är sann. — Jag vaägar icke bekärma en religion som så latt ombyter sudom-. — Hvad mig beträffar har jag icke ombyll den, jag har endast upptåckt den sanna: jag bar funnit det, Imaram jag drömt. Men ni? — Ah jag, fruktar numera drömmar; jag kan ännu en gång blifva bedragen. — Laura, utropade jag och fattade heunes bänder. — Jules, sade hon til! mig, haf medlidande, med mig: ser ni icke, huru barnslig jag är och att min sorg och min olycka förma mig alt tala, som jag nu gör? Ja ni har synts mis så ädelt god, si uppriktigt älskande, att jag mäst sakna alt iche vara föremal för en sådan kärlek, Men hvad rätt kan jag väl hafva att förtjena denna kärlek? — Den första af alla: den att kunna ingifva en sådan kärlek.