Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1842, sida 1

— Ja: det aterstar ännu en gnista al tro, s som leder mig. Då jaz sig blixten irdiia dessa högtråd, hoppades jag att den tillika skulle krossa denna ömklisa t törnrosbuske, ty jag önskade att iden måtte krossas, liksom min förhoppning; af dessa tvenne förem I för min kärleks dyrkan, borde den ena atminstone icke bedraga mig. — Kom de, sade jag, ty för samma orsak går älven jag dit ni gar. I o— Ni äfven svarade hon; ni förefaller mig vara uppfylld af en varm känsla för er kärleks foremål: hon har s lodles icke förstått er? llar man da sörstatt er? — Det år besynnerligt, återtog hon, alt tvenne hjertan. som rätt första hvarandra, nästan aldrig mötas. — Tror ni verkligen, frågade j jag, drig mötas? Hon teg, ty hon var uppr ärd af den hastighet, hvarmed hon gått under mörkret och jag hade slömt, eller, rättare sagt, jag hade icke vågat att erbjuda henne stödet af min arm. Jag gjorde det i detta ögonblick. Hon tvekade att emotfasa den: men jag bemäktigade mig hennes egen och jaz upprepade ånyo min fråga, men denna ginz med lig röst och s så, som Om någon kunnal höra Oss. — Ja, svarrde hon mis med en lindrig rörelse, de mötas någon gång, men är det vål nåson lycka, da de icke känna annat. än saknad? — Är det icke möjligt, att denna saknad skulle lemna rum åt förhoppningar. att de al— Nej, sade hon; den skulle endast lemna ram för samvetsqval.