Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1842, sida 2

kanhända gick hon tillbaka tillsig sjelf och tänhte, all äfsen hon funnit ett hjerta, som icke motsvarade hennes eget, ty jag säg att hon var bedrofvad och tankspridd. På detta sätt sarilaet en läng stund. Begge slutne inom vara ezna tankar och hänslor, undersökte vi oss sjelfva och sunno att vi i vara frågor och forskningar sitt för langt. Laura tycktes hösst upprörd: slutligen försänktes hon i ett djupt vemod och från den arästorsva, der hon hade satt sir, uppreste hon siz för alt gå. — Ni gar sade jaz till henne. — Ja och jag borgar sorzsen! Ni har kommil mig att tvifla på denna blomma och på en kär lek — — Hon hejdade siz och jag, söm var orsahen till hennes sorg, och nu ville trösta henne, sade: — Ni bör atmiustone icke betvifla, att ni är den skönaste qvinna på jorden och att den kärlekeani inger måste vara stark. Ä Iaaura log mildt, liksom jag sagt henne någo hvilket hon var van att höra. Sedan sade hon: — Och hvartill tjenar det väl att vara skön? Jag frågar er, ni som sjelf sragar, hvartill del tjenar att älska uppriktigt. — Skall jag således blifva en orsak att ni öf. verzifver denna er kärleks gudadyrkan och kom mer ni icke mer tillbaka för fråga ert orakel: Med en temligen likgiltig blick betraktade Lauri törnrosbusken och svarade: — Kan hända kommer jag hit tillbaka. För sta gången jag var här, var det icke för den na buskes skull, utan derföre att detta ställ är skuggrikt, tyst och ensligt och intet här kun de störa mina samtal med mig sjelf: denn