Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1842, sida 2

a.e: — —————— — — fristad är ännu alltid lika svalkande, lika tyst och lika enslig och jag har således intet skål, byarföre jag icke ännu en gäng, liksom den första, skulle komma hit. Lanras djupt mellankoliska ton hade för mig ett oemotsiandligt behag; men slutet at hennes ord sårade mig. Det tycktes som hennes möte med mig icke gjort den ringaste förändring uti detta -tälleen-lighet. Jag var således af mindre särde, än den törnrosbuske hon der funnit: och i ett utbrott af daligt lynne, svarade jag temligen oskickligt: — Jag vill försöka min nådiga, att edra samtal med er sjelf, framdeles icke skola störas af en annans besvärliga närvaro. Hon såg på mig, helt öfverraskad och sade med en naiv förvaning: — År det om er sjelf ni talar? — Ja jag tror mig vara den ende ni träffat här. — Det är sant, svarade hon mig leende; jag finner nu att jag varit oartig. Jag tackar er, tillade hon med någon bitterhet, att ni upptogsom en oartighet, hvad jag nyss sade. — Aldeles icke, som en oäartighet, min nådiga, men som ett ofrivilligt uttryck at den ringa uppmärksamhet ni såstat vid mig. Laura teg en stund och betraktade mig tillräckligt länge för att sätta mig i förvirring sluteligen sade hon i en allvarsam, men vodhetsfull ton: Såkert skola vi aldrig mer återse hvarandra min herre. och detta ger mig mod att tala till er så, som jag nu gör. Då en quinna. en quinna som älskar, glömmer, och icke finner sig störd af närvaron utaf en man, som dock icke är den hon älskar, kan denne mans närvaro icke vara henne besvärlig. (Vortsättn.) Sh ( ES AA