blifvit mig likgiltig, ville jar blott sysselsätta mi med den, som borde tala till henne. För mi egen del hade denna lek så förlorat allt värd sör mig att jag derföre icke hunde återvända ti! mitt säll. Jag återvända dit — och då jag kor till pilarne, var Laura redan der. Inckönska er, utropade hon, så snart ho blef mig varse, edra sörhoppningars sol är upp gangen. — Och er egen är icke heller nedgången, sva rade jag henne, ty om min törnrosknopp ha fatt nagon styrka och alans har er icke förlora nagondera och den ger ännu i dag samma löfte som den gaf för tre dagar sedan. — Sjiledes har ni icke kommit hit på trehel: dagar. — Nej jag bar icke varit här. — Ack! återtog Laura, det kommer deruta all er tro på värt orakel icke är tillräckligt stark. — Den börjar att vackla, jaz bekänner det. — Jag förstår, svarade hon, under det hon betraktade mig; denna tornrosknopp talade ej sanning då den spådde er olycka, liksom nu, dn den endast tillater er att hoppas. — Nej tvärtom min nådiga, det är först i dag, som denna blomma ljuger, ty om mitt orakel talar till min förmån, för åtminstone inte verkligheten samma sprak. — Och jag då! utropade Laura. Jag förstod henne icke, men då hon såg att ag sökte efter den mening hon velat uttrycka, illade hon: Jag trodde den förhoppning min ros zaf mig och nu måste jag tvisla derpå, emedan or har ljugit.