omöjligheter: man hade beröfvat den dess ärömmar, dess förhoppningar, dess fruktan: man hade gjort denna kärlek, lik hvarje annans. Jac beredde mis att tillbringa tredje dagen på samma sätt, som de föregående, då ett bref, som anlinde från staden, visade mig, att jas var såstad vid verkligheten närmare, än jag trott En vån skref till mig: jag tror iche att Fru V... kommer att återvända till sin dal, ty hennes far vill nödvändigt föra henne till någon brunn. Denna nyket förorsakade mig den lifligaste oro. Ålt icke sa se henne, som jag älskade, emedan hon förstod att leka med mitt hjertas alla dårskaper och leende hörde mig, då jag berättade henne min inbillnninzs alla drömmar, blandade med hemligheten af min kärlek och den barnsti-ga sysselsättning, som derigenom blifvit mint nöje: hon, för hvilken jag skapat mig en så skön framtid, dit alla mina tankar voro riktade, hon kom icke! Oraklet har s äledes ljugit, tänkte jag inom mig sfell och, då jag såg min törnrosknopp sorgligt luta sig på sin gren, hade jag bordt kunna förutse, hvad som skulle hända mig; jag hade bordt vara beredd derpå. Under de ivå dagar jag icke sett den har den säkert blifvit! ännu mer döcude, än då jag lemnade den, da deremot Lauras nu måste vara ulsprucken. Jag vill veta det, — jag vill veta, om hon är lyckligare än jag. I Jag gick således — dock icke mer för ait rädfråga oraklet; jag visste allt för väl milt öde, för. att söka dess lösning af en törnrosbuske: men jag kände mig frestad att underhålla min vantro för Lauras blomma, Som min egen nu