IDe begge Törnrosorn III. Jag var till den grad missnöjd öfver Lauras lycka att hela dagar förgingo, utan att jag älervände till mitt fält. Dessutom erhöll jaz icke det svar jag väntade och jag var i följd häraf den mest sysslolösa menniska i hela verlden. kärlekens verklighet och drömmar felades mig på engång. I okunnighet om hvad som förestod miz, försökte jag tusende förströelser som fordom sjordt min glädje, men som numera saknade allt behag för mig. Jag hade pabörjat anläggningar af nägra blomsterparterrer och huappt undersökte jag med en likgiltig blick det lillstand, hvaruti mina plantor befunno sig. Jag hade blifvit känslolös för allt och jag vet knappt, om jag önskade ankomsten af den person jas nagra dagar förut med så mycken otälighet albidat. Man hade beröfvat miz ovissheten härom eller åtminstone allt, hvad som klädde denna ovisshet i en poetisk drägt. Numera mäste ag ölverväga verkligheten med alla dess hinder, örestålla mig allt, som kunde sälta sig emot eller bestämma hennes ankomst; milt hjerta tsinsades alt hysa allmänna och logiska skäl för! hvad det borde hoppas eller icke, det sväfvade icke mer ett mål för vindens och slumpens nycker, kring den svaga quisten af en törnrosbuske. Min härlek, som i sommaren, mitt fält och mina törnrosor ägde sina altaren, hade blilvit förvandlad till en salongskärlek, noga begränsad och innesluten inom verldens alla möjligheter och — ) Se G. II. o S. Tidning, N:o 140. 441. ENE av.