Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1842, sida 2

Hit henne. kårleken och hederskänslan komma nu i strid med hvarandra, och Evelyn tvekar mellan Clara och Georsina: men denna sednare har emellertid gjordt de båda ålskande den tjensten att utse till sitt hjertas utkorade en sashonabel narr, som sladdrat än för den ena än för den andra, allt efter tyngden af de resp. hassakislorna. — kvelyns roll ulföres af Ur Dahlqvist på ett sätt, som vitinar om ett nogaranni studium af denna svåra karakter; och har han äfven häri tillvunnit sig Publikens odelade bifall. Detta har äfven varit fallet med Fru IIjorlsberg, som med en älskvärd sanning äterger Claras vackra och djupt tänkta karakter. Scrihe har gått penninge-kräftan närmare på lifvet, i det han behandlat ett specielt, af penningeväldet alstradt ondt: han kar nemligen sökt visa, huru äktenskapet ofta ingås af endast pekuniera motiver, och vilka följder dylika föreningar medföra. Fan har derföre kallat sitt stycke: Giftermål för Penningar, komedi i 3 akter, som uppförts på Nya Theatern, men der ej gjort mycken lycka. Orsaken härtill är alt söka lika mycket, om ej mer, i styckets ringa värde, än i utförandet: då denna komedi, hvad intriganläggning och handling beträffar, troligen är en af den berömde Försattarens sämsta produkter. I begge dessa komedier är ämnet ingalunda nytt, men hvad behandlingen angår, är den här mindre förtjenstinil och pikant ön hos Bulwer. En Herr Polieni och en Enkefru de Brienne sammanträffa hos en Dorbeval. som i sina unga ar varit akademikamrat med Poligni, hvarefter den förre blifvit bankir, och nu är en rik bankir; och lir Poligni har, sedan han falländat sina studier, blifvit militär, och är nu es. d. miliär? — såsom affichen utvisar. Vär unga officer har emellertid lefvat friskt och behölver sig en rik hustru; och en sådan erbjudes honom af hans vän borberal i dennes pupill, som Förf. naturligtvis gjordt både vacker och ris. Poligni antager anbudet, och gör senast en affär i hopp på sin tillkommande hustrus penningar; men nu visar sig Fru de brienne för honom, och ban igenkänner i henne en gammal bekant, som han förut älskat, och — hvad mera år, — annu ålskar, fasiän han hitills ej vetat, att d den varit nohederlig att befria honom och henne från Herr de brienne. Fru de Priennes äktenskap hade blott varit ett giftermål för pengar, hvarigen m hon räddat sin pappa från att zöra bankrutt: och detta hindrar henne naturlietvis inte alt alltjemt ha älskat och ännu älska sin unedoms ideal, Herr Polizni. Denne senare kommer nu riktigt i klämman. men gifter siz slutlisen med pupillen; och Fru de Brienne hämnas ädelt genom att gista sig med en annan llerre, som oOCAS är så bes edli: att vara kär i den intavande enkan. — Kufvudrollerna utfördes af IIr Stjernström och Fru Gille, af hy ltka den förre spelade Poliznis roll med känsla, fastän den osäkra hållning, som Förf. gifvit rollen, äfven gjorde Hr S:s spel något ojemal: Fru Gille r jer alltsar rineas uppfattning af den harakler, on skall utsapra, för att kunna fullt tilliredsstallande fylla en sådan roll som Fru de Briennes. LUtom detta Gifternål? har Lindebereska repertoiren. — sedan invigningspjeserna Åqne och Pröfningen blifvit lagda ad acta — bal att uppvisa en fransysk dram och en tysk fars ben förstnämnda, Brudgummen, åger siera tra siska situationer, hvilka dock blott äro berahnade på en skakande esiect, och helt och halle sakna tillräcklig motivering i handlingens gang Två skurkar, hvaraf den ene är sjelhaBrud eummen, — en vacker Enha, som blir hruden, — en rival, som, eter hvad sedermer: uppdagas är Brudgummens bror, — desses fat liga, olyckliga mor; denna personal, med et uppkok af sönderslilande samvetsqval, pistoler 2ift och dylika läckra anrätiningar, äro ingredienserna af den lochmat, som här blifvit upp. dukad för lir Lindebergs publik, hvilken likvå ej bilit på kroken. — Låt de döda huila, åt en Fars i 3 Akter af Raupach, som, i likhe med alla andra farser, roar, utan att skänkt det esthetiska sinnet nigon högre njutning. Ba ron v. Iistelseldt är så ursinnigt jaloux på si vackra hustru, att han öfverallt tror sig se ri valer. Den vackra Augusta har i sina gömmo elt porträtt, hvars original hon påstar vara död men som besinnes vara I! egations-radet Freihardt som just anländer till staden. De mått och steg Baronen nu vidtager mot denna fruktade medtäf lare, utgöra hufvuduppränningen i handlingen gång, till dess vid upplösningen Legationsrade och Baronen finna sig fästade vid hvarandra ge nom ett nära blodsband, i följd af ett felsteg som Baronen sjelf tillatit sig. Bland smärre, enakts-pjeser, som gifvits å ny ITheatern, märkes först Enhans Man, komedi a H