Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1842, sida 2

friska kraft vid en tom slump: jag föraktade mig sjelf för den drim jag närt och jag började hata denna qvinna, som kommit mig att tvilla på den relizion hon sjelf öfvergifvit. Oförmodadt upptäckte jag Laura helt nära vid en krökning af vägen; hon gick hästigt och höll sin halmhatt i hand: lätta flägtar satte i rörelse hennes lmga hår: vecken af hennes hladning liasom följde henne, under ett sagta srasande; hennes bröst håsde sig våldsamt, som om hon blott med möda förmådde qvarhalla lijertat; hon andades knappt och hennes halföppnade mun visade tändernas glänsande hvithet eller var ett atersken af den milda rosenfärgen på barnets lappar. Hvad hon var skön i detta ögonblick! Skön och lycklig — det var för mycket. Hvad hon misshagade mig! Hon kom till mig helt näIra och stannade hastigt. — Ack, ropade hon till mig, ni kommer från törnrosbusken. — Ja min nådiga. — Nå väll återtog hon med en blick, ännu mera frågande, än hennes ord. (i kan lyckönska er, sade jag kallt. — Och ni? — Jag? Ah med mig är det icke så. Jag hålsade och aflägsnade mig, likväl icke så hastigt alt jag ej kunde höra henne med en ton af det ömmaste medlidande sagta hviska: — 0, hvad jag beklagar er! I samma ögonblick jag skulle gå genom porten till min trädgård, vände jag mig om; hon stod ännu på samma ställe. Kanske hade hon, uttröttad af sin hastiga gång, stannat der, för att hvila sig, eller hade väl hen