— —777777444ACOC— ne och borde det väl väcka min sortrytelse, om hon frtjente den eller icke? ; Med hjertat uppfoldt af vrede mot henne och mot mig siell. satte jag miz midt emot min tornrasbuske. lauras ros tycktes under dessa tvenne timmar bafsa vunnit byad min egen sorlorat. Dess små blomblad, sins emellan sörenade, voro nu nåstan utvecklade: de rosenroda bladen af dess krona tycktes liksom öppna sina, underbara lappar för att säga åt Laura: — Var lyckliz: du är älskad. Och bon var iche der. Ack! utropade jag i mitt hjerta, hur väl det går de hänslolöse: lyckan väntar dem och de, som söka henne finna intet annat, än olvckliza förebud. Ödet är bra orättvist, ty, om dessa blommor tala sanninz. är hon älskad denna qvinna: och hon tanker ej mer på denna kärlek; hon sorrader den. Ja, är det icke ett förräderi att hafva funnit en tolk för sin ömma låga och icke fråga efter dess heliga tydning. Det är en gudomlishet hon upphör att tillbedja; hon vet icke hvad kärlek är. Vid dessa sista ord, som gjorde mig ännu mera sorgsen, slutade jag och fördjupade mig i tankar öfver menniskoslägsets besynnerliga veslingar, der framgången möter dem, som icke söka den och undflyr dem, som förtjena dess gunst. Ljudet af klockan i mitt hus underrättade mig nu att jag varit borta längre än vanligt. Jag reste mig upp, tankfull, uttröttad, missnöjd; jag väntade Laura icke mer och likväl såg jag mig om efter henne; hon syntesicke. Sorgsen aflägsnade jag miz med en villfarelse mindre i hjertat. Arme dåre, som lill den grad fästat min själs