Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1842, sida 1

komma. Och under det jag tänkte allt detta, såg jag mig omkring, för att upptäcka, om hon kom Vid den rand af horizonten, som begrånsades af milt fält, sig jag något hvitt framskymta mellan löfven. Det är hon: så mycket bättre. En annan girg skall jag vara nog förstundig, för att inte tänka illa om andra och tadla dem. Emellertid vill jag inte, att hon skall knna mig här. kanske skall hon le åt mig. Och hvarföre? Ar icke hon lika vidskepplisTilläfventyrs kunde hon tro att jag kommit Lit för hennes skull. Nej! det är icke möjligt, ty hennes kärlek är sådan, ett den måste förjaga den minsta tanke på en annan. Ja, jag måste vara en fränsling för henne, ty, utan tvivel, känner hon mig lika litet, som jag hänner henne. Har bon väl undrat hvem jag kunde vara och har hon tänkt på mig så som jag tänkt på henne. Så irrade mina tankar, under det jag med ögat följde rörelsen af den hvita klädning, hvars glänsande veck lyste fram mellan träden; hon närmade: sig och i det ögonblick hon skulle gå förbi det forhänge hvarmed träden och buskarne omaasvo mig, dolde jag mig: hon visade sig. Det var icke Laura, det var ett annat fruntimmer, som jag icke hände ech som gick bet nära förbi miz utan att jag hälsade, till den grad blef jag förvånad, ja nästan förtretad deröfver, att det icke var Laura. Så snart detta främmande fruntimmer hade försvunnit började jag förebrå mig sjelf mitt alltför stora förtroende till Laura. — Hvarföre hade jag låtit intaga mig af en si god tanke om hen