Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1842, sida 1

var jag icke ändå mera barnslig än Laura, da det kunde förtreta miz, att hon var lyckligare. än jag, och borde jag väl hos detta så ömma hjerta tillintetgöra en så svag förhoppning om lycka. Jag hejdade mig. Och dessutom fanns det en sak af ännu mycket slörre vigt, än denna, som formådde mig alt icke förbryta mig på min törnrosbuske: det var, att min rosenknopp kunde också slå ut och ordningen således komma äfven till mig. I denna förhoppning satte jag mix vid stranden af tloden och öfverlemnade mig at tankar på hvad som händt mig. Hvem var då denna okända, som jag hade mött på detta ställe. Jag visste namnen på alla mina grannar; äfven deras, som jag icke kände personligen, men namnet Laura hade jag icke förr hört nämnas. Jag fördjupade mig i tankar öfver dessa hjertats barnsliga ingifvelser, som beles af känslolösheten och lättsinnet, men som ett ömt hjerta förstår och en stark själ vördar. Jag fann det alldeles icke löjligt att på detta sätt vid en blomma fästa en tanke; att så der kedja sin förhoppning om lilvets lycka vid en slump var någonting vackert, ja nästan heligt och bevisade ålminstone en upprigtig sann kärlek — ja denna qvinnas hjerta måste, liksom mitt eget, vara i stånd till den heligaste ömhet och en uppriglig förtröstan på kärlekens magt. Men hon kom icke. Hon ölvergaf således sin blomma. Det hade då blott varit ett ögonblicks lek, som numera förlorat allt behag för henne. Det hade varit en ögonblicklig tanke, en flyglig nyck, som blifvit glömd efter några timmars förlopp. Jag hade bordt tro, att hon ej skulle