Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1842, sida 1

på den qvinna, som berösfval mig detta lvilxelakliga hopp. Emellertid låg ju mitt fält der vid ändan af min trädgård; jag behöfde blott gå igenom en port öfver en smal och skuggrik väg, en vidsträckt äng och sedan hade jag mitt filt med sin flod så ljuf och uppfriskande, sina pilar, sina törnrosor och sina orakel. Jag vet inte, om jag sick dit, men jag kom dit. I det ögonblick jag ville intränga under den heliga skugga, som omslöt sjelfva oraklet, hejdade jag mig för all se, om jag var ensam. Laura hade ännu icke kommit eller kanske var hon redan borta; jag inträdde under trädens hvalf, jag skyndade till min törnrosbuske eller rättare sagdt till min törnrosknopp. Den beklaganovärda! den föreföll mig ännu mera stelnad, sjuklig och lutande, än den varit dagen förut, då Lanras deremot tycktes blygsamt vilja blotta sina behag. Bladen af dess kalk, nu näslan skiljda, tilläto en liten rand af en wädt rosenröd färg alt synas. Jag kände mig missnöjd, ty den förhoppning denna rosenknopp gaf, tillhörde ej mera mig; en annan hade bemäktigat sig den. Hon är säkert uppfylld af glädje i dag, sade Jag till mig sjelf, då jag deremot känner mic nedslagen; och detta allt, för det jag delat med henne, hvad som ensam bordt tillhöra mig. Jag kände mig frestad att rycka upp hela törnbusken och på detta sätt göra slut på en lek, vid hvilken tvenne hjertan fästat sina förhoppningar om en sramtid; men jag tänkte på Laura, jag påminde mig den betydelse hon tycktes halva fästat vid denna barnsliga lek. och jag sjelf