Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1842, sida 1

Pe begge Törmärosorna. II. Jag kände mig nedslagen hela dagen. IIvad jag i början ansett, som ett lyckligt sammanträffande, denna händelse, som kommit ett annat hjerta alt, likt mitt, på elt så eget sält gifva näring at sina förhoppningar och att välja samma föremål — en tornrosbuske — för att der fästa dem, denna händelse var mig ovälkommen. Ej mera var jag ensam om mitt lifs hemlichet: en annan kände dess sorg och dess glädje och jag var vittne till en annans sorg och glädje. Min kärlek hade en förtrogen och jag var förtrogen åt en annans kärlek. Allt detta misshagade mig och jag föresatte mig att ej mera bry mig om några spådomar af min törnrosbuske. I denna föresats återvände jag icke till stranden af min flod hvarken den dagen eller följande natten och jag frågade mig sjelf, om det icke skulle vara bältre att jag reste min väg och sjelf sökte det svar man lofvat mig. Följande morgonen påminte jag mig likväl att jag hade losvat att vänta och att jag icke borde äfventyra alt lösa det löfte en annan gifvit mig genom att bryta mitt eget. Jag beslöt således att stanna qvar på landet och att förblifva der, som en förnuflig menniska, utan att sysselsätta mig med några löjliga barnsligheter. Men den första timman jag tillbragte i min trädgård gjorde jag den upptäckt att förnuftet förlorat all välde öfver mig och att ingenting mer kunde väcka mitt deltagande. Jag saknade litiigt min förra sysselsättning, som, ehuru barnslig, likväl ägde så mycket behag för mig och jag harmades