Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1842, sida 2

— j—741222—7 SA —5 sid det minsta geråsstra och oroades ar den minsta bölja. latale eafver den genomskinliza vagen och nästan stödda mot hyarandra, följde vi sagta deras väx: än ensvo vi till ett rop, än stannade vi och tvistade under aångest om segern, elömmande att var be antskap blott var nagra minuter gammal. laauras blad försvann first bakom den gamIa pil, som utgjorde erånsen för mitt filt: hon sjorde eit utrop af elädje och utan att det rinaste bry sig om min ledsnad, ty lockan år Sjellvisk, skyndade hon tillbaka utmet solranden för att så hastigt, som möjligt, beagna sig af den rätt ödet givit henne. Jag stod ännu orörlig på min plats och betraktade mitt stackars pilblad, som tycktes med möda släpa sig ram, medan lauras redan var doldt af den gronskande slöja, som mina pilar utbred le omkring sina fötter: hon hade flytt bort från mig, sprittande af glädje och hopp;jag atervände till lenne, sorgsen och nästan vred. — Hvarföre, sade jag till mig sjell — hvarföre dela med denna qvinna spadomen af dessa blommor, som endast borde vara till för mig; om hennes kärlek icke är lika helig, som min, skall den kanske bringa olycka öfver min stackars törnrosbuske: de gamles orakel sörblesvo stumma för de goda, då de rådfrågade dem i närvaron af onda menniskor. Har jag icke varit en dåre och är det ej mitt eget fel om dessa knoppar ej spricka ut? Si tänkte jag, under det jag långsamt uppIsökte det ställe, dit Laura med så mycken glädje hade skyndat; jag kom för att betragta den törnrosknopp, som blifvit mig öfrig, men hon