A33. ————7—— rige vill af ett tärningskast veta utgzangen al ett säreta: och den ärelystne har ofta i innersta djupet af sina tankar uti en hösts styrka och snabbhet sett en behråftelse pr den Iycka, huiuvarom han drömmer, under sorutsättining att; om hästen först kunne fram till ett bestämdt mel, skulle äfven han nå sitt; men den, som valjer en blomma till förtrocen at sin själs hembkua förhoppninz, den älskar, och jag anade att, då ni, till svar på mina ord, utropade att denna törnrosbusie skulle lonnna, vi nära smma önskan i våra hjertan: men er ör förenad med hopp, min deremot med fruktan. — Och emellertid, min Nödisa! hafva betzes vår önskan velat i samma f rem i läsa en färutsägelse: betrakta dessa begee turnrosknappar. de äro tvinande och det är blott en stund, sedan de selt dagens ljus — una väl! — välj ni en, jag vill behålla den andra. — Det vore orättvist, svarade hon, ni skulle vredgas på mig om den jag valde blefve hyckligare, än er. Må derfåöre ödet afgöra, hyem af os3 skall välja. Ilvad är ert namn? — Jag heter Jules. Och ni min nadiga? — Laura. — Nå väl, vi skola kalla miu ros Jules och er Laura. Det återstar nu endast, att ge hvar och en dem sitt namn. Vi togo hvardera ett pilblad och kastade dem på en gång uli floden, sedan vi likväl förut kommit öfverens, att det blad, som först hunne förbi gränsen af mitt fält, skulle åt den, som kastat det gifva rättighet att välja en af de begge törnrosknopparve. Med oro följde vi bladen, som långsamt skridande fram, stannade