lobt folk tånka om slikt förfarande? . Såsom tt säkert bevis på, att den omtaldta Krampen både här och annorstädes är blott en snikenhet efter sanningar, synes äfven af nedanstående: jag iråfrade för några dagar sedan en klok bonde, om liksisst tillförene varit läsare, hvilken omtalte, utt nämnde predikant hade utsatt 4de Böndagen för en sin ytterligare uppbördsståmma, då, lika som Förste Böndagen, nära 300 Personer stodo utanför fönster och dörrar; klagan hördes efter bortstulna kläder och matknyten efter vanlighe(en. Men månne inte en Kyrkoherde äger så mycken magt och myndighet inom sin församling, att han kunde förbjuda sina underordnade Embetsbröder, vare sig Comminister eller Adjunct, att ohelga sjelfva Böneuagarne med det afskyvärda offret. som i vår tid är ett sårande minne af Påfretiden, och borde alldrig ibland ett upplyst folk få åga rum. Hvad skulle vål hindra, att afskaffa det. om bara sjelfva Presterskapet ville, men egennyttan är motståndskraften, Efter offret härstädes år påräknadt som ett lönehidrag för ordinära präster, så sökes accord, hvilket nagra erhålla, blott någon slags billighet iagttages: adjuneterna deremot borde alldrig se sig nöd-ahade, att genom offer tigga sin lön af folket, då hvar och en vet, att deras Priacipaler sitta i ro och frid med 5 å 6000 Rdr lön, och aflöna sin adjunkt, säsow en dräng med 50 Rdr Banco, hvarför han oftast får sköta hela tjensten. Detta är i sanning en god uppmuntran för en fattig yngling, som under läsetiden kanske både fätt svälta och frysa för sina kunskaper. Insändaren vet mycket väl, att intet mått och steg blir taget mera hädanefter än hittills, ty här gäller. om någonsin, ord-praket: den ena svarta fogelu vill intet gerna hacka ut ögonen på den andra. Hatare till det öfverhandtagande Srärmeriet. nr a a