Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1842, sida 2

Article Image
—— — Från iird:s Kor orrespondeni. Stockholm d. 15 Nov. Här är ingenting politiskt nytt, som kan törtjena uppmärksamhet. Allt syues vara i dvala, -a vidt det rö er statslitvet eller de allmänna ärendena: och som vanligt, under eo sådan vindstilla. ser man blott en och annan gammal misstänksam natur, vänta eller förespå storm och oväder. Sa Hör man t. ex. en och annan verkligen 0 på möjligheten, att Konungen skulle kunna få kontrasignation på ett förslag till nästk. Ständer af sitt vidunderliga myntförbätrtrings-tårslag; det är: försöket att göra Ho:hailningsanuslaget och embetsmanna-lönerna till Specie i stället för Beo: aldeles som en sadan atgärd, hvilken skulle bringa den skatidragande och gåälldbundana mängden till tiggarstafven och dämma var industri, att i flera tiotal afar arbeta utan behallning för att tillvägabringa ett chimeriskt resultat, vore möjlig att utföra. Ja! såger man; hvad kan ej en Wingard, eller en återinträdande Skogman eller en Munthe ej kontra-ignera? Hafva de cj redan förut kontrasignerat nästan lika skadliga, lika lag-tridiga beslut? — Tryggt synes man dock dertill kunna svara, att allting har sin gräns; och att det slutligen finnes en, der den blinda lydnaden och devouer nentet måste studsa tillbaka; nemligen då den höga viljan rent af vill trotsa sunda förnuftet. Jag har redan fårut yttrat den örvertygelsen att hela denna fixa idee, om möjligheten och så kallade rättvisan af Bancomyntets idiadand-till pari med Specie, är i ren strid med detta: och det öfvertrådes icke ostrafradt. Lika gerna kunde man ja försöka, att bestämma en successiv förvandling af matt, mal och vigt, på sått en insändare i Dagligt Allehanda i dag ganska naivt annårker. Likaså hör man äter ryktet upplifvas om Herr v. Hartmansdorffs tilltänkta ingående i dtatsrådet; dess ölvertagande af utrikes portföljen : samt dess destination. att är 1845, då Hr Törnebladb, Mörner och Wingard blifva pensionsberättigade, uppträda sasom Riksdagens ledande Minister, och Chet för ett Kabinett, hvari några hans anhängare då kunde ingå och reaktionen befästa sig för en framtid. Jag tillstar, att planens ögonblick en anlägeaning fr tänkbar: ty bristen är stor ter e-C11 öorandes omen nagot synes nödigt att de foreissa, I. i. tior jag ej uppa, att de vända sig till Hr v. II. Mler närvarande ställning och förhållanden. Nog finnes det ännu möj lighet, att honom förntan, komplettera en Ministere i ungelär samma anda som det hitvils skedt: ÄAl. å. ur lederna af de personliga anhängarne och den opopulära delen af byrakratien, utan att kasta sig i armayne på deu mest opopnlära af alla. Nog kan en Öfserste Peyron uppträda såsom krigsminister år 1845, likaväl som han nu sköter den militära detaljen deraf; och en Munthe, sösom Finans Minister; och någon Grefve Sparre intaga Justitie-taburetten, 0. s. v. samt sakerna ga sin gang. Tv såkert nöjer Hr v. H. sig ännu en riksdag med åran, att leda Riddarhuset medelst Kamarillans hjelp och under den löntagande delen af adelns applaudissementer, heldst om han kan hugnas med hoppet, att få sta fram såsom framtidens hufeudman. Gör ban åter det, har man ju saken mycket beqvämare, än att behöfra se honom i konseljen, der minnena af mycket, gör honom i alla fall mindre behaglig. Jag tror saledes icke heller på denna farhåga för en ministere IIartmansdorfl. Jag skulle nästan bälla sanvolikare, att en dag få skåda en Ministöre Nerman. Under det att dessa och andra rykten om hvad som hända skall, bry bufvudena, synes man knuppest bry sig om, att söka allvarligt afhjelpa det elände och de brott, som un göra hufvudstaden så dyster och osäker. Sjeltsa polismästaren har blifvit rånad, kl. 10 på aftonen; och man hör dagligen omtalas inbrotts-tölder och rån, m. m. Det är troligt att det varit ett band, som gjort gatorna en tid osäkra, och att detta till en del är upptäckt genom det att man fatt tag på nagra af dem som raånade polismästaren Limnelius. Dagens nyhet är: att Tand-böfkingen i Jönköping i anledning af klandret öfver hans atgärder med de predikosjuka. begärt laga under-ökning: en liten förifran, som väl ej leder till stora resnltater. Den visar emellertid tonen, hos länens Höfdingar?. —— Skepps-Roäser.

19 november 1842, sida 2

Thumbnail