Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1842, sida 3

rande; herr pastorn skall ater framställa de vonliga krågorne, och denna gängen först till er; ni skall säga ja, min dotter skall svara nej, och min familjs heder blifver obefläckad. En djup tystnad följde på detta tal, ty hvarje ord rörde dem alla så nåra .... En van granskare hade kunnat se att Julius ifrigt sökte möta Sophies blickar: under tärarnes strida lopp visade den goda flickan ett lugn som tycktes säga till den hon älskade: Min vån, dina misstankar döda mig!i Tyst och bedröfvad inträdde åter de båda familjerne i det hieliga rummet. Ceremonien begynte å nyo. — Herr de Maisoncelle, sade den gamle pastorn med styrka och värdighet, inför Gud den allvetande, och i denna församlings närvaro, frågar jag er om ni samtycker att taga fröken Sophie de Beaumanoir till er äkta hustru, och älska henne i nöd och lust? — Ja! svarade Julius, med hög röst och vände sig till Sophie; han betraktade henne med tärhöljda ögon .... Den vördige själasörjaren fortfor med hög och stadig röst: — Sophie de Beaumanoir, inför Gud den allvetande, och i denna församlings närvaro, frågar jag dig om du samtycker, att taga herr Julius de Maisoncelle till äkta man, och älska honom i nöd och lust ? — Ja! ja! sade Sophie gråtande .... Stackars qvinna! det var icke någon irring af hennes förnuft, elier verkan af hennes rädsla; det var icke heller någon upprättelse som hon begärde; det var sin heder. sin framtid, sitt lif som hon gaf åt Julius .... Men hon älskade honom!. .. Glömmande hvar han befann, sig, kastade Julius sig til hennes fötter i det han utropade: — Ja, Sophie, ja, i lifvet och i döden! .... Och föräldrarne välsignade förnöjde sina barn. .A —ö—