Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1842, sida 2

ket. Modern var blind, hon märkte icke nagot, tänkte endast på hvad hon hade att säga honom, och skyndade derföre att omfamna sin son: Gläd dig, min Julius, du far den förståndigaste och bästa hustru i hela Provence. — flvad menvar ni dermed, min mor? sade sonen med otalighet. — Att vi nästa söndag undertekna kontraktet, och att du påtöljande tisdag blir Sophie Beaumanoirs lycklige make. — Hwu? Utan att jag sjelt begärt det? sade Julius och rynkade ögonbrynen. — Men jag har ju ställt allt i ordning för er båda trå, mitt bästa barn, och du har icke annat alt göra än såga ja vid altaret. — Och jag svår er, att jag skall såga nej. Julius allägsnade sig genast och inneslöt sig sitt rum. Slaget hade träffat; felet var begånget, den stackars oför-igtiga modren stod som förstenad. Dagen derpå talade hon icke ett ord med sin son om det som lag henne mest om bjertat; hon sökte förströ honom; bon öfverhopade honom med ömhet, ty hon hoppades att derigenom komma honom att glömma, det som icke kunde vara något annat än Öfverilmog; men på samma gång bemödade hon sig på allt möjligt vis, att icke lemna honom ett ögonblicks tid till att anställa några betraktelser. Tisdags morgon raudades; modren ölverlemnaGe sig ät Guds försyn och begaf sig åstad med sin son; han hade icke sagt, jag undertebknar icke kontraktet och han hade underteknat det 3 han hade icke sagt, jag töljer icke med till kyrkan, och han tycktes göra det godsvilligt. Modren, som trodde att hon se grat öfver sonens egensinnighet, emedan ban var så lugn, höljde honom med kyssar och tårar .... och trodde att allt var godt och väl. Hela familjen åkte till en näårgrånsände landtkyrka, hvars vördige herde var Öåversto de Beaumanoirs onkel. Ceremonien begynner, fästman och fästmö ligga på knä, de bäda bröderne hålla brudpellet öi