ver dem, den gamle prestmannen vänder sig först till Sophie: — Mitt barn, säger han till henne, inför Gud den allvetaude, och i denna församlings närvaro, frågar jag dig om du samtycker att taga deune Julius de Maisoncelle till din äkta man, och ålska honom i nöd och lust? — Ja! svarar Sophie darrande af glädje. — Och ni, Julius de Maisoncelle, inför Gud den allvetande och i denna församlings närvaro, frågar jag er om ni samtycker, att taga denna Sophie de Beaumanoir till er äkta hustru, och älska heune i nöd och lust? — Nej! svarar den unge mannen med en sträf röst. Sophies hjerta är nära att brista vid detta ord, den stackars flickan blef orörlig liggande på knä, hon liknade en marmorbild. Fru de Maisoncelie uppgaf ett genomträngande skrik och nedföll afdanad på golfvet; harmen tecknade sig på de trenne förfördelade männernes ansigten, de hade sårats i det käraste de ägde. Presten ensam bibehöll sin sinnesnärvaro och visade en klokhet som tillfället och stället gjorde oumbärlig. Han insåg genast hvilka olyckliga följder denna händelse kunde medföra, blod skulle kanhända flyta för att aftvå denna skymf; plötsligen uppgick ett ljus för honom, han rille söka afvända allt ondt ...., och likväl fordrades någon lysande upprättelse! ... Med den myndighet, som den vördige presten alltid utöfvar på gudfruktiga menniskor, tillsade han båda samiljerne att gå in i sakristian. Fru de Maisoncelle läter led-aga sig dit som ett ofler, och hennes son följer henne, döljande sin inre rörelse. Ett ord af, presten till herr de Beaumanoir gör tillfyllest. Ofversten gör ett tecken åt sina söner och säger högt: Herr de Maisoncelle, ni har icke känt tyngden af det fel som ni nyss begått; deu förolämpning ni tillåtit er emot min dotter och min familj fordrar blod för att utplånas, men fridens man, Guds tjenare, som skulle helga ert förbund har beslutat annorlunda.? Sedan tillade han med stark röst: Ni måste åter visa er vid d högtidliga ceremonien; vi skola alla vara närr