Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1842, sida 1

vid sednaste festen hos fverste de Beaumanoir, hade man dansat parken, och, följande en gammal antagen plägsed, hade hvar och en hpåtagit provinsens landtliga drägt. Sedan Sophie deltagit i flere kontradanser, hade hon satt sig afsides på ett af sina älsklingsställen, en bänk der Julius tillbringat så mänga ljufva stunder vid hennes sida, och der han äfven nu hoppades att äter få träffa henne; ty båda älskade hvarandra, utan att någonsin hafva utbytt något Ömsesidigt förtroende. Genom en olycksalig härdelse, stod en utlänning, som sedan en manad varit en gåst hos Ofverstens söner, tätt invid bänken då Sophie kom dit för att sätta sig: ölxerraskad och utan att veta huru hon skulle befria sig från den unge Genuesaren, Signor Grimaldi, som besvärade henne med fadda Kärleksförklaringar, sade Sopbie till honom: — Ämnar ni inte deltaga i dansen, Herr Grefve ? — Med er, genast, om ni tillåter det, vackra Sophie. Det stackars barnet som såg den efterlängtade nalkas, och som ville betria sig från den efterhängsne Gennesaren, svarade, i det hon gick emot Julius: — Jag tackar, Herr Grefve, men jag är uppbjuden. Julius som blef högeligen förrånad häröfver, emedan han icke kunde törklara för sig Sophies yttrande, fattade hennes band och sade tviflande till henne: — År det utaf mig? — Den trolösa! sade Grimaldi föraktligt, och hans hand vidrörde dolken, hvilken Italienaren sällan är förutan. Julius ledsagade Sophie till dansen; men hela hans förtroende hade försvunnit, ty han hade hört Grimaldis yttrande. Den trolösa! upprepar ban oupphörligt för sig sjelf, och han kan icke tänka sig, att man skulle kunna utsäga detta ord utan att åga rättighet dertill. Sedan den dagen, återsåg man icke Julius mera hos Öfverste Beaumanoir, och se här skälen till hans täta besök i Marseille. En passion som