Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1842, sida 1

Det var helt enkelt en ung oskyluig flicka, hvars aristokratiska och behagliga yttre inueslöt en älskande ech ren själ. Hösten öfverraskade heune stundom i ett bedröfligt lynne.... Hon betraktade de vis-nade och sin vällukt berölvade blommorne. Knopparne vissnade utan att öppna sig, träden hade förlorat sin grönska och grenarne sin böjlighet; solen spred icke mera någon värme, jorden egde icke mera något lif! ... och, utan att veta hvarföre, suckade Sophie, bad sedan til Gud, att han måtte gifva hfenne ett stöd, utan att hon varsnade, att hon egde trenne personer att stödja sig vid. Hennes bön var då innerligare, häftigare och äfven mera tröstande, ty bönen det är ju hoppet, och hoppet är nästan tron. Icke långt fran Ofverste de Beaumanoirs landtställe bodde Fru de Ålaisoncelle. Hon var enka efter en Kapten vid flottan, som lemnat henne en ansenlig förmögenhet och en ovärderlig skatf; förmögenheten bestod i fyratiotusen francs årlig inkomst, och skatten var hennes enda barn, en son. Allt det förflutna, all det närvarande, och hela hennes framtid lågo förenade för henue i hennes Julius. Julins de Maisoncelle hade ett utmärkt sörstånd, ett behagligt sätt att vara, ett vackert uttal, hvilket är mindre allmänt i Provenee, och ädla tänkesätt, hvilket icke är allmänt nagonstädes. Hans fel, ack! hvem är sådana förntan? voro en blant duing at förställning, svartsjuka och egensinnighet. Hans själ var ädel, han hade endast en sträfnet i karaktern som sällan gaf vika för förnuftets makt: han trodde att det var svaghet: men den lyssnade dock till hjertats språk, ty det var hans leds sagare. Fru de Maisoncelle såg med ledsnad, att hennes son på en tid gjorde mycket täta besök i Marseille. Oaktadt Sina två och tjugu år. fortfor Julius att göra förvånande framsteg i målarkonsten, och det var endast i staden, sade ban, som han kunde finna tillfälle att öfverlemna sig åt sin böjelse. Men man målade icke om aftnarne, och Jnlius hemkom ofta mycket sent på natfen.