Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1842, sida 1

Ja Och Nej af Baron de Mortmart. I medlersta Frankrike, uti ett af de täcka landskap der samiljefester och andra landtliga högtidligheter änun synas återkalla i minnet trubadurernes eller den gode Konung RenEs tid, på den trefligaste I landigård. bodde för någon tid sedan, den gamle Öfversten de Beaumanojr, hans båda söuer. som voro Sjöofficerare, och haus förtjusande dotter som tillbads af alla tre. Detta milda och oskuldsfulla barn liknade en af dessa englar som skalderne stundom drömma om. Raphael skulle hafva valt henne till en af sina heliga jungfrur som han frånhändt himlen: Correggio skulle velat se heane i sina drömmar: Carlo Dolce skulle på knä bedt att tå kopiera hennes bildsköna hufvud, Matean skulle placerat henne på sin herrligaste tafla. Hvarje blick af Sophie, hvarje åtbörd, hvarie hennes rörelse hade ett behag som var henre medfödt, och hennes hela yttre egde en likstämmighet som vore svår att återgifva på duken, omöjlig att tekna med ords Man bör icke tro att Sofie liknade dessa bräckliga pariserdamer, dessa af det förnäma sällskapslifvets irrbloss belysta blommor; uej. Sophie var barn af en himmel så klar som Italiens, hon var en etherisk varelse. Hennes hjertas egenskaper liknade förståndets. Vid nitton ärs ålder hade Sophie, som nästan alltid vistats på sin fars landtställe, ännu icke lärt sig det koketteri som herrskar i de stora städerne och som förderfvar både sörstånd och hjerta. Hon egde icke heller denna kallsignighet och dessa beråkningar som verldens materiella interessen alstra. Hon gjorde ej heller anspråk på att hafva bättre förstånd eller vara fullkomligare än andra, för att äga rättigheten att behöfva interessera sig för något annat än sig sjelf och sin egen välfärd, en egoism som man vill pryda med namnet dygd.