Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1842, sida 3

— ——————— —— ligen här! Jag såg framför mig en Engelsk Officer, elt par Malroser och Girold med händerna bundna på ryggen. Jag höllt mot dem min dyrbaraste egendom. Margarethe mottogs i hennes landsmäns armar. Derypå klättrade jag upp ur mitt fängelse liksom nppvaknande ur en tung sömn, Det var kan hända en lycka för Margarethe att hennes ögon vid detta tillfälle vore tillslutna; ty däcket på det siunkande Sjöröfvareskeppet erbjöd ingen anblick för ett fruntimmer. Vära bödlars stympade kroppar lågo här kringspridda, ännu i sjelfva döden hade deras stela och oblida anletsdrag bibehållit sin prägel af den djerfya och råa vildheten. Aldrig kan jag glömma den rysliga förstörelse, som på däcket företeddes skeppet betäckt med mördade menniskor liknande en fiate i samma höjd med hafvet, hvars brusande vågor spolade öfver detsamma, men utan att kunna öfverväldiga det fasta Skeppet, hvarifrån hvarje bölja blodfärgad störtade tillbaka. Från eldsröda, åskdigra skyar kastade den nedgående solen sina d; stra och vredsulla strälar som sitt sista farväl åt det förstörda Skeppet. En djup suck gick från Margarethas bröst, då den friska luften under bar himmel fläcktade om hennes bleka kinder. Jag ville tacka hennes käcka befriare , ville se hur hon åter qvicknade vid, men sjön trängde in till oss i kajutan. Nu skyndade vi att fly undan, men jag hade förlorat mina lemmars fullkomliga bruk genom den långvariga aresten och mitt hopkrumpna läge. Jag kunde derföre blott sakta röra mig framåt. Dock förmådde jag genast viså en mensklig varelse min tacksamhet. — Då vi skulle begifva oss i storbåten, fick jag se hur Girolds fängslade lemmar nekade honom det skyndsamma bruk ögonblickets fara fordrade. Hasligt tog jag upp en sabel från däcket, högg